En sen Fredag. En av många.
Sen kväll om man ska vara ärlig. Jag har helt glömmt bort tiden idag, vilket är ganska ovanligt för mig faktis. Var hos Mormor och träffade två kusiner, en morbror och hans fru. Mina två små kusiner är deras söner, och det var två och en halv timme som hade en ljud nivå liknande ett dagis. Min mista kusin var inte så bråkig, han var bara nio månader och riktigt söt faktis. Harmlös och väldigt mammig.
Hans äldre bror var därimot väldigt högljud, bråkig och kunde inte göra annat än att springa runt och skrika och slå på oss som var där. Och min morbror med sin fru sa knappt åt honom. Något av det sista han gjorde innan vi gick var att klättra på en av min mormors bokhyllor, tack och lov så välte de inte.
Frågan lyder efter denna inledning som följer. Hur ska man uppfostra barn så att de inte gör som min kusin på 4 år?
Jag tycker personligen att man ska vara bestämnd med vad barn få och inte får göra, och att man ger dem beröm när de uppför sig och att man pratar ordentligt med dem när de inte gör det. Mina föräldrar gjorde det med mig och det har visat sig bra för mig ;) Jag skulle vilja säga att man ska vara bestämnd i hur man vill uppfostra sina barn och inte vela, ha en linje tillsammans så att barnet/barnen inte kan försöka manipulera sig genom ett problem heller.
Kvälls Hälsningar från
Sire Friday
((Bilderna har inget med frågan att göra))
Tjea jag håller nästan med dig. Men grejen är man behöver 'välja sina strider' i när och var vissa regler är mer 'vicktiga/prioriterade'.
Är man bestämd med allt så hämmar man mer barnet skulle jag nog säga på dess narturliga impulsivitet och fantasi som är unik. För mycket regler vilka man inte håller en bestämd ton på alla, skapar lätt idéen för barnet att alla regler går att tänja på. Men för mycket regler vilka alla hålls jätte mycket kan som sagt kanske ska barnet mer än vad det kan hjälpa.
Så jag tycker att i exemplet, så kan det vara en bra punkt med att vara betämd med att inte slå folk . Medans springa omkring och vara högljudd är ju vad småbarn gör, så det känns lite som (ex.) att ta bort ljudet från en skallra. Det tar bort menning med dess existens. Barn är ju så att säga inte dockor som man kan trycka ON/OFF på (inte för jag menar att du menade så eller något).
Om ett barn aldrig får 'vara barn' så kan det skapas en massa psykologiska problem i framtiden. Panikångestattacker utan att personen vet varför vilket kan ta flera år att försöka reparera.
Sen är det så också att bästa sättet att lära sig något, är 'learning by doing' och därigenom ingår det lite i att testa sig själv och testa gränser som barn jämt gör. Det är ju bara så enkelt barn lär sig något i livet.
Brännt barn skyr elden, eller hur var det nu?
Jag tror att man ska vara lite bestämd, men också att barn måste lära sig av erfarenheter. tex. klättra på bokhyllor, det är inte så kul sen efteråt när man ser att mormor blir ledsen och att man gjorde illa sig och att mamma/pappa blev arg, då gör man det inte igen.
Därför tycker jag att det kan vara svårt att bli arg på barn när de gör någonting "dumt" första gången. Självklart måste man säga till, framförallt om det dumma var att gör någon annan illa (fysiskt/psykiskt) men man ska inte hålla dom i koppel.
Men den viktigaste biten tycker jag nästan är "förlåt-delen" att lära barnen att säga förlåt och att verkligen mena det.
många kramar
// Fröken Lördag
Jag skulle nog försöka leka med barnet. I alla fall till en viss mån. Gör man mycket till en lek så kan man nog stimulera barnets intellegens samtidigt som man lär det var gränsen går. Frågan är om jag verkligen kommer ha den inställningen till det hela när det väl är dags men jag tror nog att det är en bra lösning.
Kram.
Om jag ska vara riktigt ärlig kan ingen av er svarar på detta förns ni hållt erat barn i händerna och sett barnet i ögon och förståt vad det innebär.
Ni kan spekulera, men absolut inte se förns ni har familj och barn.
Kram!
Jag håller med er andra om mycket (speciellt Söndagstrollet). Jag tror också att det är ganska viktigt att vara avslappnad och ta det mesta med humor förutom i extremfall.
En grej som jag tror är mycket viktig är att inte proppa barnet fullt med skräpmat så fort det börjar äta. Ge honom/henne lite grönsaker så att skiten vänjer sig.
Det är nog också smart att noga välja vilka barnprogramm barnet ska kolla på, vissa av dem är minst sagt fördummande i stället för tvärt om.
Men om jag får påpeka Söndagstrollet så har det ingen betydelse hur vi sjävla kommer bete oss när vi väl har barn, över hur vi tror det skulle gå att uppfostra barn. Men däremot så håller jag med dig i att jag inte har någon anning om hur jag skulle bete mig, till mitt egna barn fören jag själv står där med det.
Men sen så har man aldrig någon anning om hur man ska uppfostra ett barn. Det finns ju inga 'regler' över hur man ska uppfostra sitt barn. Normen säger att man ska få barnet att följa normen men om det alltid är bra vet man ju inte.
Alltså, att uppfostra barn är ju lite upp till var och en. Men jag skulle nog försöka hålla mina regler, visa hur jag tycker om just det de gör. Om de gör något dumt ska man ju självklart få dem att förstå att det är dumt, men det behöver ju absolut inte betyda att man ska skälla huden full.
När de vuxit och blivigt, säg 5 år, då skulle jag börjat med en annan metod. Jag skulle förklara mer för barnet, så att de förstår varför man handlar så som man gör.
Jag tror det är viktigt att barnet förstår, annars blir det mycket missförstånd, vilket kan leda till en jobbigare tonårsperiod.
Så för att sammanfatta; håll reglerna, och förklara varför!
