Lycka
nu har jag inte skrivit här på ett bra tag men jag kände att jag ska skriva tidig Tidagsfråga. Jag har som sagt varit i kanada under en stor del av sommaren, kommer hem och blir rätt sjuk. Jag som är en all och mass ätare av alla slag hatar att vara sjuk eftersom jag inte kan äta så mycket då. Den här gången kunde jag nästan inte äta något alls. Det jag åt var säkert 1/20 av vad jag äter normalt (om det inte var mindre). Hur som helst så har jag enorma magsmärtor som jag inte kunde förklara (det var inte hunger, den smärtan känner jag igen). Så efter att ha spekulerat i någon dag om vad det kan vara och lidit otroligt mycket i typ 2 dagar utan att kunna äta något större eller smakfullar än lite enkelt knäckebröd och youhurt. Ja och efter 2h "lyckad" sömn (varav jag sov på mina armar för den smärtan bedövade magsmärtan tillräckligt och var mer behaglig) så vaknade jag typ 6 på morgonen och åkte till akuten.
Hade varit på akuten för första gången på typ 14-15år för nästan precis en månad innan det här (då hade jag sytt igen min haka som hade spruckit när jag dansat och ramlat) och minndes hur lång vänte tid det var att bara få komma in och få en bedömmning på akuten. Som tur var, så var det här tidigt på morgonen och tydligen så var det inga människor före i någon kö så det första stadiet gick ganska fort, från att be om hjälp, betala och komma och få en snabb bedömning. Hur som så blev min bedöming att jag behövde en läkare som skulle kolla. Så jag skutsas till något rum väntar där i 45min. Då kommer läkaren, som ställer lite onödiga frågor och känner lite på min mage (jag har då legat och kråmat mig i sägen jag låg i pga. smärtorna). Hursom han säger inget speciellt utan jag får vänta 45min till och en ny läkare kommer (då hade jag somnat redan) som gör typ samma tester och frågor som den tidigare fast han ber mig hoppa en gång på marken (vilket skapade ännu mer smärtor!!!!!!!!!). Jaja han säger inget direkt heller mer än att jag ska läggas in. Så jag väntar i 20 min på att någon ska skjutsa mig utanför rummet och vänta i korridoren (där vänta i ca 20min) sen skjutsas till något rum långt bort.
För att inte beskriva hela sjukhusvistelsen som senare hade minst 45min väntetid från att man fick reda på att något skulle ske tills att de skedde (och då var det MINST 45min, ofta var det 1-3h väntetid). Jajaj jag får dropp ska sova där, vaknar nästa morgon och hatar sjukhus..... är överlycklig över att få veta att jag troligtvis kommer kunna checka ut mig eller något sådant när läkaren kommer (det är ca 8-9 tiden på morgonen). Sen ska man få lite lunch, och vi är på en avdelning där folk med tarmvred och förstoppning eller andra tarmproblem finns, det jag får är en klistersoppa, degiga plättar med hallonsylt, och en bit VITVITVITVITVITTbröd med någon annan gegga i mellan och sen ett glas saft som smakade 10x mer socker än vad Coca Cola (eller annan läsk i huvudtaget) gör! Om folk inte var förstoppade när de kom dit så skulle de mycket väl kunna (för)bli förstoppade när de väl är där. Jag inser att jag inte kan äta det där och ber om en sallad, det går tydligen inte för sig "för man kan få gaser av inte kokta grönsaker". Jag fick nöja mig med nyponsoppa (50%socker typ). Jag ligger där nu och lyssnar på min iPod och försöker avskräma mig så mycket som möjligt från resten av denna sjuka milljö, frågar konstant efter när min läkare ska komma och prata med mig. Kl 16.00 (alltså 8h efter jag fått reda på att jag ska få skrivas ut) kommer läkaren och konstaterar att de inte kunna hitta något fel med de prover de tagit, men eftersom det verkade som jag mådde bättre så skulle jag kunna skrivas ut. Jag fick bokstavligen dra ut information ur honom för att veta vad de trodde det kunde vara och hur jag skulle anpassa mig efter det här. Han verkade motvillig att fortsätta prata med mig överhuvudtaget.
Hursom 10min senare är jag ute ur byggnaden och börjar traska hemmåt från SÖS. LIVET ÄR DÅ PERFEKT (nästan). Eftersom jag fortfarande hade stora smärtor (dock inte alls så stora som tidigare) men jag tänkte på att min kompis fyllde år och jag skulle träffa och fira honom med en massa andra vänner på kvällen, det var målet.
5 dagar senare, måndag. Min kompis ringde (han hade varit med mig mer än halva förstadagen) och frågade hur jag mådde, då hade jag precis tagit min första dansklass på nästan 2v. vilket hade gått jätte bra, jag kunde äntligen äta som jag brukar (nästan, det tog en dag till inan mina mega portioner började slinka ner i magen men äta kunde jag) och jag var påväg och hämta mitt gratis +åkkort som jag får av skolan eftersom det började fungera den dagen. Livet var då så perfekt det kunde bli, där var jag ricktigt lycklig!
Idag var jag också väldigt lycklig, min gamla iPod som slutade fungera plötsligt utan förvarning eller problem, den fann jag idag och tänkte att man kanske ska pröva om den fungerar (på skoj tänkte jag eftersom jag var övertygad om att den var död). Så jag kopplar in den och rättsom det är så har jag plötsligt en till frungerande iPod *yey*. Livet leker ibland eller hur?
Vad är Lycka för dig?
När känner du lycka?
Något speciellt ögonblick som man vill dela med sig?
Jag har insett (idag/inatt) att kunna öppna ett kylskåp som är fullt med mat, och att man vet att man KAN äta av allt man vill ha men inte har ett behov av det just nu.
Det det kallar jag ricktig Lycka!
// - //
Vänliga hälsnignar från en glad, optimistisk och lycklig Kavaljer Tisdag!
Galen bild! Du ser 20 år äldre ut.
Lycka är att ha ett händelserikt, varierat och roligt liv.
Lycka för mig är när man är nöjd med sakernas allmänna tillstånd även fast de kanske inte är perfekta.
När är jag lycklig?... svår fråga eftersom det skiftar en del.
Oftast när jag inte är kall, sur, trött, hungrig eller stressad.
Jag blir lycklig när folk faktiskt visar medmännsklighet (även om den inte är riktdad direkt mot mig). Det är i alla fall då som jag kan bli så där riktigt träffad i hjärtat av lycka, ni vet sådär att man tappar andan för en sekund och verkligen tar sig tid att reflektera, när det känns som att tiden står stilla och att man är helt ensam i ett hav av folk och röster, som att ingenting kan förstöra det ögonblicket.
(eller är det mest en kännsla av hopp?)
Även när vi blev väckta på konfalägret av sång kunde jag drabbas av det (detta hände även på mornarna i Taizé, Ukraina (bussresan då alltså, inte den svinkalla husvistelsen) och i Storlien). Kanske det är för att när jag är nyvaken är jag mest emotionellt mottaglig för saker omkring mig... tror det. Man har liksom inte tid då att reagera på det på nåt förinställt sätt, så allt bara kommer naturligt...
Men lycka är också så svårt att mäta, det kommer ju lite undersökningar då och då ang. vilket land som är det lyckligaste, vilket jag tycker är lite skumt.
Varför behöver man en sån undersökning? det gör ju inte det olyckligaste landet lyckligare? är det inte viktigare att ta reda på varför folk är olyckliga? Och om man kollar vidare så är kan ju vi i de lite rikare länderna vara olyckliga för att vi inte har lika fin bil/tv/hus som grannen, medan folk i de lite fattigare delarna av världen kanske är olyckliga pga. mer "riktiga" andledningar, och dessutom så är deras sätt att leva på bättre när det kommer till att hantera olycka. Därför blir ju de där undersökningarna väldigt subjektiva.
Fast samtidigt är Lycka extremt subjektivt.
Tror nästan att det är det mest subjektiva som finns på den här planeten.
kramkram
//Fröken Lördag
Ett begrepp som är nästinitillfullständigt beroende av hur olycklig man varit innan. På något "karmaaktigt" vis har jag fått för mig att stor olycka efterföljs av stor lycka och givetvis viseversa. Inte mycket att göra åt och då olycka, som följer förlorad lycka, i sin tur efterföljs av lycka så är det inte så farligt.
Jag är oftast lycklig när jag får uppmärksamhet av eller håller en dialog med en människa av det motsatta könet. Förmodligen hormoner som påverkar mitt humör. Men vem är jag att klaga, lika bar att njuta av glädjen.
Att älska sig själv och att kunna bli älskad. Riktig lycka kommer inte många att få uppleva, men vi alla ska se till att få göra det. Eller hur?
xox
