Välkommen
[Fråga snodd från ett msn samtal med en kär vän till oss alla]
Kan man vara "bra" på Kärlek?
Själv har jag inget svar, måste i alla fall tänka mer på det innan jag svarar.
Kramkram
//
Fröken Lördag
Det beror först på vad man har för deffinition av ordet "kärlek". Det finns ju den mer vänskapliga kärleken, den mer sexuella och den svåra komplicerade kärleken man kan känna för någon specifik betydande person i ens liv. (sen finns det säkert en massa till tolkningar men det orkar jag inte ricktigt nämna)
Det finns ju utryck som "Hon/han var bra i sängen", så man kan teoretiskt sett vara bra på sexuell kärlek.
Sen kan man visa god och mycket kärlek till sina vänner så man kan också vara bra på vänskaplig kärlek.
Men den sista sortens kärlek (vilket jag tror är den du syftar på i frågan) vet jag inte om man kan bedömma om man är bra eller dålig. Det ligger i betraktarens ögon (som allt annat i livet också för den delen). Men den är endå svår bestämd för att den sortens kärlek har så många former att det är svårt att generalisera och säga det här är att vara bra på kärlek och det här är att vara dålig.
Så jag skulle nog sammanfatta. Man kan säkert vara bra på kärlek (i någon form) men jag tycker det är svårt att ge sig själv en sådan titel.
Det är omöjligt att vara dålig på kärlek. Är någon kär i en har man ju gjort tillräckligt bra ifrån sig att den andra har blivit kär i en. Alltså har man "lyckats", lyckas man är man tillräckligt bra för att klassas som bra. Kommer inte riktigt på något bättre sätt att formulera det skriftligt.
Är man bra på kärlek finns det risk att man snabbt blir dålig på kärlek. Är man populär bland det motsatta könet/samma kön kan det resultera i att man blir arrogant och oromantisk. (Antar jag. Inte för att det har hänt mig.)
PS. ARGH! DEVIANTAAAAART!!
Man kan förstå motpartens känslomönster mer eller mindre bra. Innerst inne handlar det dock om att förstå sig själv vilket är det knepiga.
