Jag "dör"!
Varför "plågar" människan sig själv?
(med ord etc.)
//Sunday
för att det känns bra förtillfället
för att man tror att det är nåt man "ska" göra
för att fly från saker som är värre
för att få uppmärksamhet
jag tror att alla människor plågar sig själva på olika sätt, en del "allvarlgt" en del lite mindre allvarligt, men alla sorters plågor är lika viktiga eftersom personen som utsätter sig själv för dem faktiskt mår dåligt av dem.
men alla plågor grundar sig i negativa tankar om sig själv/den situation man är i. Så genom att stärka självkänslan hos sig själv kan man arbeta bort en del plågor.
Kram
//Fröken Lördag
Den ända anledningen jag kan komma på för mig själv är: För att uppleva och därmed bearbeta det.
Det var av den anledningen som jag inte flydde från "den bittra eftersmaken" av Nico. En metod för att komma över saker.
Måste tillägga att jag egentligen tycker att frågan är retorisk men svarade av artighetsskäl. ^^
Kram
Ja för vi är ett grymt, perverst, litet djur som älskar att vara den största fruktansvärda sadisten till oss själva, men samtidigt dess slav som den största undergivna masochism som bara njuter av varje stund av plågor och smärtan. Vi älskar att plåga parallelt med att vi älskar att plågas. Det är en djurisk instinkt som sitter kvar i benmärgen sen jordens begynnelse.
Skämt o sido men jag skulle ändå tro att mitt överdrivna svar till frågan ändå har någon slags sanning.
Enkelt svar: Vi gillar det helt enkelt (även om det kan vara förfärligt).
kram kram
Är tyvärr på för gott humör för att komma på något svar just nu. Får återkomma när humörsvägningarna börjar.
Nu när jag suttit och läst vad ni skrivit, så tror jag ingen utav er här inne kommer nåonsin att vara där jag är just nu. Ingen av er kommer någonsin vilja att förstå, hur det värkligen upplevs att vara självdestruktiv. Speciellt inte Herr Måndag, men jag är glad att han hittat sitt lullull-land. X''D
Min fråga tycker jag inte alls är retorisk utan tvärt om, visentlig. Idag, i vårat Sverige så har statistiska bevis visat att ungdomare idag är mer depprimerade och självdestruktiva än vad statestiken visar tidigare. Vi borde tänka om. Alla borde, man borde se sig mer omkring och försöka stötta dem som inte mår bra och framför allt vill ha hjälp. Jag vill prata om mina problem öppet och höra vad andra tänker och tycker. Jag vill därimot inte höra att det jag skrivit om inte betyder något, som om det jag vill prata om inte är något som man disskuterar. Jag är också människa. (suprise! haha)
Jag kan inte fånga mina tankar. Dem finns där uppe som svävande spöken, som väntar på att få attakera.
"låt mig va! låt mig va!" skriker jag med full hals, men ingen kan höra. Inte ens mina vänner. För när jag ber om deras hand får jag istället en vante. Dem lämnar mig med en sak i handen, som om det skulle kunna ersätta kärleken från en människa, ALDRIG! Aldrig någonsin kommer mina materiela ting betyda mer än mina vänner, men idag får dem göra det. För om jag inte fixar det jag skanar kommer jag nog inte finnas mer.
Haré gött!
Svar till Sunday:
Jag håller med att ingen är/kan vara där du är idag, för det kan ingen av oss vara då det är ditt liv.
Men inget sagt om att ingen kan förstå, även fast vi upplever alla känslor ur vårat eget perspektiv så tror jag att som är glada/ledsna kan förså varandra oavsett vad de är glada ledsna över.
Klart att det inte alltid funkar så i alla fall, och i en del fall kan det kännas som att ingen fattar fast någon faktiskt gör det.
Ibland kan det dessutom bli värre än själva grund grejen som gör en ledsen.
Det är klart att ingen "vill" förstå hur verklig självdestruktivitet känns, för det betyder juh att man måste vara där själv, själv uppleva det.
Men det kan faktiskt vara så att bland oss som är här, i vårat lilla "gäng", kan det finnas flera som mår dåligt/har mått så dåligt att man har upplevt den självdustruktiviteten, så man ska inte ta något förgivet.
Men jag fattar vad du menar.
Jag tycker det är hemskt att det numera finns 3åringar som lider av deppresion, 10åringar som tar livet av sig, 5åringar som tycker dom är tjocka och får anorexi, 8åringar som skär sig (tänk på hur vi var när vi var i den åldern, då var juh vi fortfarande barn!) och det känns som att majoriteten av alla tonåringar/"unga vuxna" (hatar uttrycket) är deprimerade... men det jag tycker är hemskast är att det finns människor som "uttnyttjar" "deprisionsvågen" och låtsas vara deprimerade/självmordsbenägna för
att få uppmärksamhet. För jag tror att det är främst dom som "tar fokus" från den riktiga viktiga frågan
-Varför
så många unga (och en hel del vuxna) i vårat samhälle idag är deprimerade. Inte "räddlsan" för att disuktera den, för jag tycker vi lever i ett mer tollerant/avtrubbat samhälle (på gott och på ont) så numer kan det mesta hända utan att vi blir särskillt upprörda eller bryr oss så mycket.
Självklart behöver vi disskutera mer om det här.
I skolor, på arbetsplatser, ute i samhället.
Men det är svårt.
För det handlar om känslor och med känslor blir det lätt lite lufftigt och fluffigt, det är inget som vi gärna diskuterar för det är våra nakna rena "Jag" som då ska uttala sig, och det är vi rädda för. + att det ofta kan vara svårt att "översätta" sina känslor till ord för det finns ingen som har rätt, har "svaret", när det kommer till känslor eftersom det är våra individers enda sanna forum.
Är jag arg så är jag, sen kan det vara nåt extremt dumt jag är arg över. Men arg är jag i alla fall.
Jag tror också att många kan vara rädda att prata med en deprimerad kompis för att man kanske inte vet hur man ska förhålla sig till det.
Vill personen prata om det?
Eller bara glömma bort hur han/hon känner?
Vill han/hon ha kramar och nån att luta sig emot?
Eller nån att diskutera terapi/mediciner med?
Vill personen ha hjälp med att trassla ut alla trådar?
Eller vill han/hon göra det själv?
Det finns så många alternativ, och när det gäller en kompis vill man inte göra fel.
Man vill inte göra det värre. Man älskar faktiskt sina kompisar, även om det kanske inte alltid syns (speciellt om ens ögon är igendimmade av deprision)
Så man står tyst bredvid. Vilket ofta (alltid) är det värsta alternativet.
Kompisarnas, troliga, osäkerhet gör såklart den deprimerade mer osäker på sin relation med dem. Och det är nog där som saker kan urarta totalt.
(Den deprimerade drar sig undan från sina kopmisr för att hon/han blir osäker på deras relation -> vännerna tror att den depromerade vill vara ifred och drar sig också undand -> den deprimerade får "bekräftat" att kompisarna inte gillar honom/henne och mår ännu sämre -> (I värsta fall!) självmord.)
Har en massa mer jag vill säga, mest lösryckta meningar som simmar i huvudet och inte riktigt skulle kunna blida en sammanhängande text (som någon annan är jag skulle förstå)...
Det bästa vore förstås att alla vore lyckliga och mådde bra, men så är inte världen.
Och vi kan inte rädda alla.
Så det "enda" vi kan göra är att försöka få dem som är närmast att må bra.
Att vi bryr oss.
Och att vi visar att vi bryr oss.
Jag hoppas att det här inte blev för långt nu och att ni orkar läsa allt.
Säg till om det är nåt ni inte fattar så kan jag (försöka) förklara^^
massor av kramar
//Fröken Lördag
Rättning, den enda jag orkar göra för tillfället:
Det finns så många alternativ, och när det gäller en kompis vill man inte göra fel.
Man vill inte göra det värre. Man älskar faktiskt sina kompisar, även om det kanske inte alltid syns ***(speciellt om den som behöver upptäcka det har ögon som inte ser igenom deprisionen)***
Så man står tyst bredvid. Vilket ofta (alltid) är det värsta alternativet.
Jag måste ändå påpeka att jag tycker frågan har varit jätte bra. Svårt att prata om vilket gör att svaren ofta kan bli väldigt "enkla". Men jag tycker frågan är värd att gå in på djupet med.
Men hur jag än vrider och vänder på det, de ända anledningarna jag kan komma på varför människan
"plågar" sig själv. Det är att antingen gör man det som en uppoffring för någon/något annat för att hjälpa någon (både på gott och ont). Eller för att som mitt tidigare svar menade med kanske en lite lättsam ton, att vi gör det av någon okänd anledning för att vi på något sätt gillar det. Något får vi ut av det eller åtminstånde hoppas få ut av det, annars skulle jag (kan ju egentligen bara tala för mig själv) aldrig göra det.
Vi vill något med det, frågan är mer istället:
Vad vill vi genom att vi plågar oss själva?
Till Sunday
Självklart är vi inte du men som Fröken Lördag så vackert skrivit så kan vi andra icke-söndagstroll också vet hur det känns att må skitdåligt. Jag är inte av den självdestruktiva type vilket jag tycker är enbart positivt (om någon kan komma på något bra med att vara självdestruktivt som jag missar genom att inte vara det får de gärna presentera detta så kanske jag ändrar min åsikt).
Jag anser att det inte går att svara rättvist på den här frågan och kallar den därför retorisk, en sådan fråga som man ställer utan att förvänta sig något ordentligt svar. Det kanske inte var din avsikt att den skulle uppfattas så men jag kan inte hjälpa att se den som en retorisk fråga.
Visst är det ett aktuellt problem med folks dalande mentala hälsa/välbefinnande. Jag kritiserar inte temat i sig, snarare valet av/formuleringen av frågan. Det är ingen dum fråga i sig man kan säkert sitta och spekulera om den i timmtal och komma fram till ett och annat bra men du kan inte förvänt dig att någon av oss ska kunna ge ett korrekt konkret svar på den frågan här för den är för stor. Jag gjorde mitt bästa för att komma på en "bra" anledning till varför en människa skulle vilja utsätta sig för smärta medvetet. Jag kom inte närmare.
Om du mår dåligt och behöver någon att prata med så kan du prata med mig. Jag är bra på att lyssna. Jag fattar mycket mer om smärta än vad du kanske vill tro att jag gör och jag bryr mig mer än vad folk brukar tro att jag gör.
Var tvungen att förtydliga en aning eftersom du verkar ta allt det jag skrev som en personlig pik mot hjärtat. Det var inte avsikten. Hoppas allt klarnat.
Kan inte riktigt neka till Lullul-land... Det är mysigt här om än lite tomt. flytta gärna hit också. Fler = trevligare.
Kram
//Herr Måndag
... jag skulle nog fördra lulllil-land fram för depp-riket, även om verkligheten är bäst...
//
Fröken Lördag som borde sova men inte kan somna...
Vem har sagt att lullul-land inte kan vara verkligheten? Det kanske du inte sa heller.
