Noah filosoferar....
idag såg jag en föreställning på dansens hus, Position of elsewhere. Det var ett helaftonsverk av Johan Inger och är lite som en tillbakablick på hans (fram tills sommaren 2008) 5år som konstnärlig ledare för Cullberg Baletten.
Grejen med den här föreställningen var att den var bra. Det var bra gjort, musiken var riktigt bra, dansarna är suveräna, scenografin och ljusetningen passade in och var enkel, koreografin var bra utgjord, fin stil, bra känsla för taiming och humor. Det var också bara dans och inget annat krims krams överskridande till teater eller performance eller någon annan kategori/titel på kultur i olika former av scenkonst. Det var riktigt bra dans med andra ord.
Enkelt, rent och säkert.
Det var inget nytt, inget framåt skridande. Bara ren enkel konst.
Jag tror att jag kommer glömma bort den lika snabbt som jag sett den.
Det är i ett sådant här läge jag känner att inte vet vad jag gör av mitt liv. Liksom, jag dansar. Det är kul. Men att se på dans. Det är skit tråkigt.
Konsten börjar tråka ut mig av anledningen att den ger mig "som publik" inte så mycket glädje längre. Jag kan förmycket, fast det roliga är att jag just nu har upptäckt att jag kan mycket, men att det är skiiiiiit mycket som jag inte kan. Jag har precis lärt mig och börjat förstå vad mina lärare har sagt åt mig i åratal om. Hur man arbetar och vad det är som gör att saker funkar. Jag kan allt, men jag kan samtidigt alldeles för lite. Jag har både blivit som en musiker som hållit på för mycket med sitt instrument och därför vill börja om med ett nytt instrument, och jag har blivit för bra för att endast kunna lyssna och njuta av musik. I mitt fall kallas det dans istället för musik. Yrkesskadad brukas det också kallas lite ibland.
Jag, som många andra i min ålder är nu inför den stora framtiden. Vad ska man göra av livet efter skolan?. Eller mer frågan vad ska man göra av livet?. Jag har haft ett så tydligt mål genom min utbildning att bli dansare. Men nu när jag snart är färdig utbildad så funderar jag över vad mer som skulle kunna vara kul att göra. Liksom jag har nu en glädje i att arbeta med dansen, det finns nästan alltid ett tydligt mål. Att skapa och repa in den och den och den och den föreställningen och sen uppträda med den. Det har gett mig något att leva av och för (plus diverse andra nöjen vid sidan av). Eftersom dansen tar så mycket tid och alltid har gjort det så har jag många gånger funderat över vad normala människor gör av sin tid efter skolan?. Liksom är jag hemma kl 18.00 så har sjuuuukt mycket tid kvar av dagen. Tänk de som är hemma kl 14-15 typ. Vad lever dessa människor för? Konst i olika former har alltid fascinerat mig över hur det kan gripa tag i folk. Men eftersom som dagens samhälle ser ut så får sådan konst jag är insnöad på väldigt lite focus av andra. Men den har tagit mitt focus, min vilja, min tid, mina nöjen, mitt liv. Konsten och dansen har underhållit mig och jag tror att de kommer kunna fortsätta göra det på olika sätt, tills jag dör.
Det jag undrar är vad gör alla andra människor med sina liv. Var finner dem glädjen? Var lägger de sin tid?, sina pengar?, sitt liv? Flyter man med strömmen och hamnar där man hamnar eller.... Är deras mål med livet att supa skallen av sig, underhålla sig med sex, vänner och upplevelser. Låta sina barn bli.... ja något som man själv inte är eller hann bli, kunde bli?. Livet kanske är så enkelt att vi ska hitta en partner varje år, som vi har sex med tills vi har barn och sen fortsätta till nästa partner för att sprida vår avkomma. Evolution! slagord eller religion. Religion? vad är det liksom?.
Vissa människor väljer att hjälpa andra och ha det som livs mål. Är det glädje? Ja det är väll alltid kul att glädja andra kan man tycka. Men är inte livet en ego-resa. Den går liksom inte att upplevas av någon annan. Ska man inte då försöka göra det mesta av livet, ha så kul som det bara går med livets galenskaper. Tex. knark skapar sjukt mycket tillfällig glädje. Är den glädjen falsk glädje? Eller är den lika äkta som att sitta tillsammans i en grupp människor och se på en film ( är film äkta?) och as flabba. "Livet är som en längre film" är ett citat jag har hört som stör mig lite. Film är ett påhitt och något som visar en snutt ur en värld och ett liv. Men vi kan greppa begreppet film. Vi har svårt att greppa livet och därför skapar vi en bild av att livet är som något vi kan förstå. Som en film. Kanske därför film är så stort?... (Näe det stämmer inte, det finns så många andra faktorer som spelar in för det..... men kanske).
Men tillbaka till mitt spår. Är det meningen att vi ska arbeta bara för att vi ska få pengar så vi kan handla (så vårt påhittade system av handel och liv kan överleva), så vi får råd med att roa oss (ex. tv spel, film, resor, mat osv. andra upplevelser....gifta sig, sex). 'Att ha råd att leva' , låter inte det lite konstigt. Har livet en kostnad? Vad är då valutan? Om ni tänker er, er egen vardag. Vad gör ni i den så ni kan klassificera den som ert liv? och som ett liv? Tänk nu.... Vad är ditt liv?
Hoppas ni får kul nu genom att ha läst igenom ett utdrag av mina tankebanor. Det var skönt att få ut dem även om det är osammanhängande.
För vad lever du?
// Kavaljer Tisdag
Efter att ha läst din näst intill oläsliga vägg av text kan jag konstatera att jag uppenbarligen lever för att plåga mig själv.
Oj
Jag tycker att det här var det mest intressanta jag läst på länge. Kanske är det för att jag i väldigt stor utsträckning ägnar min tid åt sådana här resonemang - vad vet jag?
När jag var 13 tappade jag den kärlek till livet och människan som varelse jag hade när jag var liten. Visst kan jag fortfarande bli uppslukad av små triviala ting så som en låt eller skratta galet åt konstiga ögon i melodifestivalen, men nuförtiden har det fått en bitter eftersmak.
Mänskligheten är så fruktansvärt banal och enkel. Den underhålls lätt med kommersiellt trams som rix morron zoo, alla anspelningar på sex säljer och aftonbladet är en av våra största tidningar.
Den enda gången mänskligheten faktiskt förvånar mig är när den visar sig vara ännu mer sjuk och trivial än jag trodde. Skäms vi inte över oss själva? Att vi faktiskt roas av skit? Att vi tillåter oss själva att hata andra för att de har en annan uppfattning äv vad vi har? Att vi i dagens värld fortfarande bestraffar homosexualitet med dödsstraff - ibland från statligt håll ibland genom hatbrott?
Jag tror det är egoismen som är problemet. egoismen är en överlevnadsinstinkt, att se till de enkla behoven först. Jag tror det är det enda sättet. Men jag tror att vi är för många på den här jorden för att det ska funka.
(I en pjäs som heter "Hedda Gabler" för huvudkaraktären ett liknande resonemang i sin jakt på något "vackert" i vår värld - får ni chans se den så förstår ni.)
Fast hur kan jag ta mig rätten att döma ut mänskligheten då jag uppenbarligen är en del av den? Kanske är det jag som är mest inskränkt av oss allihopa. Kanske är jag den som skulle döda er allihopa om vi hamnade i en liknande situation som i "flugornas herre"
Kanske är den enkla glädjen som droger och uteliv kan ge oss - den enda sanna lyckan? Kanske ska jag sluta kämpa emot och förenas med den värld jag tillhör?
Och nu till själva frågan:
Jag brukar få höra av mina vänner att jag är en stor glädje och energispridare. Den uppskattning och kärlek jag får tillbaka är det jag lever för just nu. Mne jag tror det där ändras - från år till år.
//Magsiterfredag eller som jag också kallas "bittra bögens sidekick"
Jag känner att mitt inlägg står för en onyanserad bild v mitt resonemang, vill ni ha nyanseringen - fråga! Jag är mycket bättre på såndana här diskussioner om jag får dem i muntlig form
Till att börja med måste jag erkänna att jag gillade texten trots dess, närmast oläsliga uppbyggnad, enormt många särskrivningar och diverse andra skrivtekniska fel.
Det jag lever för, och har levt för ett bra tag nu, är att växa. Det kan handla om utökad fysisk styrka (något som har väldigt låg prioritet just nu), förvärvandet av ny kunskap eller bara förbättra och fördjupa mina nuvarande kunskaper.
Hur som haver är det viktigt för mig att känna att jag inte fastnat. Att inte kunna utvecklas mer är något jag fasar. Däremot är det ingen risk att jag slutar utvecklas eftersom allting konstant förändras. Jag har tur som gillar det.
En annan sak jag lever för är historier. Vare sig det handlar om erfarenheter från vänner, familj eller mig själv eller rent skönlitterära verk, försöker jag samla på mig så många historier som möjligt. Både för mitt eget nöjes skull men även för att ha något att skriva om senare.
Jag lever för att gottgöra och försöka betala tillbaka. Det går ganska dåligt. Upplever jag sen att jag inte uppfyller det hela har jag ingen plats i mitt liv längre.
Magister: Jag vill inte anklaga dig för någonting, men man kan inte leva ordentligt innan man inser att man skapar sin egen verklighet. Utan fantasi är livet meningslöst.
Jag lever för levandets skull. Sen vad jag fyller det med är inte lika viktigt.
En fråga jag har svårt att svara på. Jag har en del planer, ett antal möjligheter, en uppsjö drömmar, men inget fast skäl.
För några år sedan skrev jag något sånthär: "Varför vill jag då ta över världen? Tja, jag har väl helt enkelt inget bättre för mig."
Jag lever för att jag lever, det är inte mycket som kan ändra det, förutom att jag dör, och att ta kål på mig själv vore oetiskt. Dessutom uppfyller det inga mål för mig, och skulle bara skapa olycka för andra. Så istället får jag leva vidare, se vad som händer, försöka ta tag i saker så att jag inte misslyckas och hamnar på botten.
Och kanske nån gång hitta någon som kan bli mitt skäl att leva.
Jag måste säga att jag uppskattar dina tankar! <3 Det är fint att läsa, och visst var det lite huller om buller med vissa saker. Men det gör det inte obegripligt eller oläsligt.
Till själva frågan. Jag lever för att vara lycklig. Oftast innefattar det att göra det jag i längden mår bra av, att lära mig saker, gå i skolan, umgås med vänner. Helt enkelt det jag gör. Mitt liv är bra för min del eftersom att det är det jag har valt att leva. Jag går den linjen på gymnasiet jag tycker är rolig. Jag har dom vänner som jag tycker om och som påstår sig tycka om mig också. Men för att prata mer om det här med föreställningar så måste jag lägga till att det är helt underbart att gå teater. Eftersom att vi får hur många möjligheter som hellst att se olika föreställningar, både dans och teater. Vi får tillfällen rätt ofta då vi får gratis inträde på olika föreställningar. Jag skulle gissa på att jag har fått se mer föreställningar av olika slag under det här halvåret som har varit än jag har sett tidigare under hela mitt liv. Det är något jag tycker är helt fantastiskt. Man lär sig galet mycket och det är något magiskt att få uppleva.
Jag tror att alla som gör det dom brinner för är nöjda med sitt liv på ett eller annat sätt. Och nästan alla människor kan påverka sitt liv till det man själv vill. Mitt liv är iaf fint. Jag skulle inte byta bort det för allt i världen.
Har också bloggat om baletten och min tolkning, Jag tänkte en hel del fast kanske inte så analyserande om mitt eget liv som du! :)
http://annafairandtrue.blogspot.com/2009/02/night-at-ballet.html
